Nej.

Jag började min tid i frihet med att bryta ihop och komma igen.
Efter examen nådde jag någon form av antiklimax av blandade
känslor, så jag lät tårarna trilla en stund av både stress, press
och ett virrvarr av känslor. Jag sprang rakt in i väggen. Trillade
bakåt och slog huvudet i golvet, kan man säga. Stressa ner får bli
mitt nya motto. Då kanske min kropp också ges en chans att återhämta sig.
Då kanske väggarna inte blir så hårda framöver.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback