Som en blixt.

Jag grät och grät. Och smärtan blev bara värre och värre.
Det gick så fort. Som en blixt från klar himmel. Smärtan
var så påtaglig att det måste synts hur mitt huvud och mitt
vänstra öga pulserade. Jag vågade inte somna för jag var,
på fullaste allvar, rädd att jag inte skulle vakna igen.
Tårarna fortsatte rinna tills jag, till slut, somnade ifrån dem.
Så slutade min onsdagskväll. Om jag någon gång
tidigare sagt att huvudvärken nått toppen av smärta
så har jag förmodligen ljugit.

Idag vaknade jag som om ingenting hade hänt.

Vad hände?

Kommentarer
ida säger:

men fy tjejen, vad otäckt! Det får vi hoppas att du slipper igen! KRAM

2010-10-21 | 11:32:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback