Träningsabstinens

Det har jag inte upplevt under många perioder i mitt liv.
Men nu har min kropp vant sig vid träning och jag
känner mig som en floshäst om jag inte får springa.
Springa med musik i öronen. Gärna lite regn i luften.
Då är jag oslagbar.
Men inte med mitt knä. Jag har inte kunnat springa ordentligt
på 4 veckor och flodhästen gör sig påmind. Jag vill så gärna träna.
Morgonens träningspass fick tårarna att hopa sig i ögonvrån. 2km.
Sen sprack det.
Jag vill. Jag vill springa midnattsloppet. Jag vill vara tränad.
Jag vill vara nöjd. Men nu måste jag lyssna på mamma Annica.
"Vila". För en gångs skull i mitt liv så vill jag inte vila.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback